Att uttrycka sig i skrift | Öppna Universitetet

Genom att välja utbildningsprogram ser du förutom de allmänna anvisningarna också utbildningsprogrammets eventuella egna innehåll. För att se Öppna universitetets instruktioner behöver du inte välja utbildningsprogram.

 

Genom att skriva skapar man ordning i tankekaos. Genom att verbalisera abstrakta begrepp och producera dem som skrift lär vi oss förstå dem. Att skriva är alltså att tänka och lära sig.

På sidan Att uttrycka sig i skrift kan du bekanta dig med de vanligaste texttyperna i universitetsstudier: referat, essä och tentamenssvar. Du hittar också information om skrivarbetets faser och utvecklar dina färdigheter för självutvärdering.

Manusförfattare: FM Katariina Soine

 

Att fundera på: Hurdan är jag som skribent?

Fundera på dina egna skrivsätt. Du kan ställa dig följande frågor:

  • Hur förhåller jag mig till skrivande i allmänhet?
  • Vilka olika texttyper skriver jag? (opinionstexter, berättelser, beskrivningar, analyser, anvisningar, inlägg på sociala medier, bloggar)?
  • Vad är min första reaktion när jag får en skrivuppgift (intresserad, nyfiken, negativ, rädd osv.)?
  • Skriver jag snabbt eller långsamt?
  • Vad är det i skrivandet som gör mig glad?
  • Vad gör det svårt för mig att skriva?

Vad skriver en universitetsstuderande?

En universitetsstuderande blir tvungen att i sina studier möta ett stort antal olika texter. Hur ska man då umgås med dessa texter? Hur sammanställer man allt det man lärt sig till en text? Oftast refererar den studerande, dvs. redogör, analyserar, tolkar, diskuterar och jämför det hen lärt sig.

 

Referat

Med referat avses en redogörelse för en text man har hört eller läst. För referatet väljs de väsentligaste sakerna i den text som ska refereras och som bildar en ny, meningsfull helhet utan att den ursprungliga betydelsen påverkas.

Syftet med ett referat är också att förkorta den ursprungliga texten som man redogör för, vilket innebär att referatet är ett urval av väsentliga saker i den ursprungliga texten. Den centrala tanken i den ursprungliga texten bör behållas, men en god referent bryter ofta mot den kronologiska ordningen. Referatet är som en nyhet om den text som ska refereras: referenten ska lyfta fram väsentliga och intressanta frågor i den.

Innan man skriver sitt referat är det skäl att ta reda på vem som är textens författare, var och när texten har publicerats och vad dess syfte är. Allt detta påverkar sättet att referera texten. Vi förhåller oss olika till en text t.ex. beroende på om den har utkommit på 1920-talet eller på 1990-talet. Likaså blir en text mer mångtydig ju längre bort den är från en facktext. En skicklig referent identifierar också textens eventuella flerstämmighet. Hörs bara författarens röst i texten, eller kommer också andra till tals, och om så är fallet, hur?

Det går inte att sammanställa ett referat utan att förstå den text som ska refereras, och därför finns det ingen genväg att göra det. Innan referatet skrivs måste man alltså göra en helhetstolkning av texten: Vilken är den centrala tanken i texten? Vilka motiveringar och exempel tar författaren upp?

Både sammanställningen av referatet och läsningen av det underlättas av  s.k. metatext, med vilket avses de delar i en text som förklarar och organiserar den övriga texten, till exempel: ”I det följande behandlar vi referatet” eller: ”I det föregående kapitlet behandlades referatet och i det följande studerar vi essän.” Metatexten kan också visa författarens ståndpunkt i en fråga, till exempel ”Det är uppenbart att ett referat bör sammanställas så här” eller uttrycka källan till informationen, till exempel ”Den som gjort undersökningen visar att ett referat bör sammanställas så här”. I synnerhet den sistnämnda metatexten, som anger informationskällan, hjälper i utarbetandet av referatet, eftersom den är ägnad att påminna författaren om referatets återgivande funktion.

Minneslista för den som ska skriva ett referat

Innehåll  

  • Behåller referatet den centrala tanken i den ursprungliga texten?
  • Är de centrala begreppen desamma som i utgångstexten?
  • Ligger tyngdpunkten på det väsentliga i texten? 

Disposition  

  • Utgör inledning, avhandling och sammanfattning en sammanhängande helhet?
  • Är övergången från ett stycke till ett annat meningsfull?

Stil och utformning

  • Är meningsbyggnaden klar och entydig?
  • Är texten snygg?
  • Överskrids eller underskrids den föreskrivna längden? Skriver jag rätt? Har jag till exempel skilt åt olika satser ned kommatecken på rätt sätt?

Essä

Att skriva en essä är vid sidan av ett tentamenssvar det vanligaste sättet att ta reda på hur grundligt den studerande har förstått det hen lärt sig. En essä är en längre skrivuppgift som skrivs på basis av givna källverk och som ska behandla ett ämne i tillräcklig omfattning i enlighet med uppgiften. Författaren ska alltså kombinera uppgiftskrav, referat av källverk och egna tankar till en smidig helhet.

Essäskribenten beskriver, analyserar och utvärderar begreppen, teorin och slutsatserna i de verk som hen läst. Krav som ställs på skribenten är ofta också att jämföra och kontextualisera de lästa verken, dvs. bedöma dem i sitt publikationssammanhang.

Eftersom det av skribenten förutsätts egna tankar och argument, ska således källmaterialet läsas på ett utvärderande och kritiskt sätt. Allt som framförs i källverken är inte nödvändigtvis väsentligt med tanke på essän, och allt som finns tryckt i boken är inte nödvändigtvis dagsaktuellt.

Essäförfattaren ges inte alltid en färdig rubrik som styr skrivandets gång. Om uppgiften ”Läs dessa verk och skriv en essä utifrån dem” känns svår att genomföra, kan det vara bra att börja med att göra ett referat på det material som ska läsas. Med hjälp av ett referat kan du börja utvärdera det du läst. Fundera över centrala begrepp och deras definitioner, verkets syften, teoretiska grund, värderingar, huvudpåståenden och motiveringarna till dem. Om uppgiften är mer exakt avgränsad än ”Skriv en essä”, fundera på vilket lässätt uppgiften kräver.

Eftersom det av essäskribenten förutsätts egna tankar och argument, ska källmaterialet läsas på ett utvärderande och kritiskt sätt. Allt som framförs i källorna är inte nödvändigtvis väsentligt för essän och allt som finns i materialet är inte nödvändigtvis korrekt och aktuellt. Bedömningen av informationens tillförlitlighet förutsätter dock allmänbildning och baskunskaper om ämnet.

Essän ska ha en tydlig och konsekvent struktur. Det är bäst att bygga upp den i tre delar, där den första är en inledande del, sedan kommer en avhandlingsdel och till slut en avslutningsdel, dvs. en sammanfattning.

Inledningen ska väcka läsarens intresse samt upplysa om ämnet och behandlingsordningen. Avhandlingsdelen är den del där det rubricerade ämnet egentligen behandlas: beskrivning, analys, jämförelse, utvärdering. Om rubriken är sådan att den kräver antingen ett ja eller ett nej som svar , ska frågan granskas dialektiskt ur både positiv och negativ synvinkel, så att det ena alternativet med fog kan uteslutas. Som stöd för påståendena ges motiveringar och åskådliga exempel. Om essäns rubrik är formulerad som en fråga, ska det sammanfattande avsnittet innehålla ett motiverat svar som har utvecklats i den mellersta delen.

Ett bra sätt att bedöma innehållet i och strukturen hos själva essän är att läsa igenom ett stycke i taget och fråga sig själv för varje stycke vad som är kärnan i det. Du kan testa ett stycke genom att försöka sammanfatta det i en mening. Så här får du reda på vad du verkligen har skrivit. Det kan nämligen på ett överraskande sätt avvika från vad du haft för avsikt att skriva. Ett annat effektivt sätt för självutvärdering är att läsa texten högt för sig själv. Högläsning avslöjar ofta vad som borde förbättras; om man bara snabbt ögnar igenom sin text finns det däremot en risk för att man hoppar över brister och inkonsekvenser.

Tentamenssvar

Ett tentamenssvar är i allmänhet kortare än en essä, resultatet av en systematisk repetition av kursmaterialet. Ett lyckat tentamenssvar beror direkt på hur väl den studerande klarar av att skriva tydliga och välmotiverade essäer. Allt som sagts ovan om skrivandet gäller således även tentamenssvar.

Rubrikerna på tentamensfrågor liknar rubrikerna på essäer, även om de på grund av den begränsade skrivtiden inte kräver lika omfattande och omsorgsfull behandling som essäer. I tentamensfrågor uppmanas den studerande till exempel att räkna upp, beskriva, analysera, jämföra, definiera, förklara, bedöma, kritisera eller dra slutsatser. En väsentlig del av ett tentamenssvar utgörs av ett insiktsfullt och utvärderande referat av de verk som tenteras.

För att lyckas i tentamen bör den studerande också ha s.k. metakognitiva färdigheter, dvs. förmåga att förstå sin egen informationsbehandlingsprocess. På samma sätt som när man sammanställer en essä kräver förberedelsen inför en tentamen och skrivandet av ett tentamenssvar i varje skede förmåga att själv bedöma sitt eget arbetssätt och resultaten av arbetet. Vid varje tentamen kan man lära sig något nyttigt för nästa tentamen. Man kan ställa följande frågor till sig själv:

  • Hur väl lärde jag mig och mindes det som jag läste i tentamensböckerna?
  • Hurdana och hur exakta anteckningar gjorde jag?
  • Hur mycket tid använde jag för att analysera tentamensfrågan och planera svaret?
  • Hur mycket tid använde jag för att skriva ett mitt svar?

Att skriva en tentamen är alltså en process i flera faser som efter tentamen ska bedömas både som en helhet och i delar. Bara på det sättet kan man ta reda på om man bör göra på något att sätt nästa gång.

Minneslista för den som ska skriva en essä eller ett tentamenssvar

  • Har du svarat på frågan i rubriken? (Har du svarat på hela frågan? Har du svarat på någon annan fråga än den som ställts?)
  • Har du utrett de olika begreppen noggrant? Är syftningarna korrekta, dvs. syftar vart och ett av dina pronomen (t.ex. denna, detta, dessa, de) tydligt på ett korrelat?
  • Är texten logisk, dvs. har styckena ett naturligt samband med varandra?
  • Är inledningen och avslutningen klara och effektiva? Har du haft deras funktion i åtanke?
  • Är tentamenssvaret flytande och klanderfritt i fråga om språk, stil och utseende? Exempelvis ger elementära stavfel (”rätt stavnings fel”) inte en övertygande bild av skribenten.
  • Bekanta dig också med lärandedagboken: Helsingin yliopiston Kielijelpin ohjeistus oppimispäiväkirjasta 

Skrivprocessen

Skrivandet är inte en enda händelse, utan en serie händelser där det centrala är noggrann planering och grundlig respons man fått i de olika faserna. Skrivandet går ut på hårt arbete och kreativ problemlösning: vad, varför, vem jag skriver till och i vilken ordning. Därför är det bäst att dela upp det enorma tankearbetet i mindre arbetsfaser.

  1. Läs noggrant igenom den uppgift du fått för att du ska förstå vad du förväntas göra.
  2. Börja idéa kring innehållet i din text. Du kan planera texten till exempel med hjälp av en tankekarta (mind map) eller genom att lista tankar i den ordning de kommer. Var uppmärksam på att det är just det som du ombeds behandla i uppgiften som ska stå i centrum för din plan.
  3. Även om du klart och tydligt vill hålla dig till den givna uppgiften, ska du inte hindra tankarna från att komma, utan återkalla i minnet allt det du har sett, hört och läst.
  4. Skriv ett utkast till din text, dvs. en första version. Låt pennan flyta på utan att döma dig själv. Gallringen sker senare. När du skrivit utkastet ber du om respons på din text. Om du inte kan få någon utomstående att läsa texten, låt den vila i några dagar.
  5. När du har fått respons på din text, planera i vilken ordning du ska behandla innehållet. Koppla ihop frågor som har samband med varandra och fundera på vilken ordningsföljd som passar bäst: tidsordning, viktighetsordning eller ämnesordning. I detta skede kan du för att skapa en helhetsbild av din text rita upp en tankekarta där du skriver in allt det som du tänker behandla i din text.
  6. När du bildat dig en uppfattning om textens innehåll och struktur kan du börja planera uppbyggnaden av de enskilda styckena och textens inledning och avslutning.
  7. Syftet med inledningen är att få läsaren att bli intresserad. Du kan börja till exempel med att gå direkt till saken, definiera huvudbegreppet, presentera ett fallexempel eller börja med ett citat, ett talesätt, ett tillspetsat påstående eller en retorisk fråga.
  8. Avslutningen är kronan på verket. Planera den som en naturlig del av din text. Ett bra sätt är att koppla den till antingen rubriken eller inledningen.
  9. Rubriken lockar till att titta närmare på texten. Avgränsa den på lämpligt sätt och lova inte för mycket.
  10. Skriv rätt. Kolla rättstavning och skiljetecken. Ta bort eventuella upprepningar, oväsentligheter och fikonspråk. En klart formulerade text är tydligt tankeväckande. Försök sätta in dig i läsarens ställe och fundera på om du utan svårighet kan föra läsaren genom texten.

Problem med skrivandet och förslag till lösningar

Problem: ”Jag kommer inte igång”
För många skribenter är det svårast att komma igång med skrivandet. Det finns skribenter som kan slipa på ett lysande inledningsstycke i timmar utan att komma vidare.

Förslag till lösning:  
Skriv inledningen så snabbt som möjligt så att du kan börja den egentliga behandlingen av ämnet. Låt det första inledande stycket bara vara en övningsversion som hjälper dig att sätta fart på skrivandet och som får dig att bli på det klara med vad du ska skriva om. Det är bra att skriva det slutliga inledningsstycket först när texten till övriga delar är färdig. Först då vet du vart du vill leda läsaren.

Problem: ”Jag kom bra igång, men nu har jag kört fast.”
Ofta kommer man lätt igång med skrivandet, men så kör man helt fast efter en stund. Man har inget mer att säga, eller så har man olika funderingar men det finns ingen koppling mellan dem.

Förslag till lösning:  
a) Håll paus. Ta en kaffe, gå ut i friska luften eller läs något helt annat.

b) Diskutera ämnet med någon annan. Att bara få berätta för någon om sitt problem leder ofta till en snabb lösning: det ju så här ämnet ska behandlas.

c) Sök mer bakgrundsinformation om ämnet: läs igenom anteckningarna en gång till, sök fler källverk. Man måste alltid veta mycket mer om ämnet än man tänker skriva. Det ska finnas så mycket information att man kan välja det väsentligaste av den.

d) Gå också igenom material som du redan har förkastat. När man skriver på dator är det bra att spara olika versioner, eftersom idéer som man i något skede har förkastat helt överraskande kan bli värdefulla.

e) Återgå till planeringsskedet och rita en idékarta över de frågor som du tänker behandla i texten. Ordna anteckningarna så att de exempel, motiveringar och citat du behöver lätt går att hitta.

Problem: ”Jag är förälskad i min text. Jag ser inget att korrigera.”
Det är mycket vanligt att man blir blind för svagheterna i sin egen text och blir så förälskad i det man skrivit att man inte ser något som behöver rättas till. Ännu svårare än att avstå från ordalydelser är det att ge upp idéer som man betraktar som goda. Redigeringen är emellertid en viktig del av skrivandet. Om en utomstående responsgivare inte finns att tillgå, kan man pröva de metoder som anges nedan.

Förslag till lösning:  
a) Lämna texten vilande ett tag. Du kan se på det du skrev med helt andra ögon efter några dagar.

b) Läs texten högt för dig själv. Saker låter annorlunda när man läser högt. Om man bara skummar igenom sin text kan svagheterna bli förbisedda.

c) Byt arbetsmiljö för en stund. Du kan till exempel skriva ut texten och gå till ett annat rum med den. Då har du lättare att föreställa dig att du läser texten med en utomståendes ögon.
 

Skrivövning

Det här innehållet finns bara på finska. För mer information, byt sidans språk till finska.

 

Anteckningar och tankekartor som medel för lärandet

Det är värt att lära sig att göra anteckningar för att få ut allt av föreläsningarna. Anteckningarna är också ett hjälpmedel för lärande. Tydliga och strukturerade anteckningar och tankekartor bidrar till att på lång sikt återkalla det viktigaste innehållet i en föreläsningsserie. Även anteckningar om litteraturen hjälper till att repetera inför en tentamen.

Att göra anteckningar

Anteckningar hjälper till att skapa en helhetsbild av det som studeras och att repetera det. Föreläsningsanteckningarna återkallar i minnet saker som framförts också under en lång föreläsningsserie. Anteckningarna om litteraturen fungerar i sin tur som hjälp när du repeterar saker inför en tentamen.

När man lyssnar på en föreläsning hinner man inte nödvändigtvis – och behöver inte – skriva hela meningar. I allmänhet betonar föreläsaren viktiga saker med sitt tonfall, upprepar dem eller skriver upp dem, vilket gör det lättare för den som lyssnar att uppfatta huvudsaken.

Föreläsningsanteckningar kan göras på många sätt – som en traditionell punktuppställning eller som en s.k. tankekarta, som är anteckningar i visuell form.

Anteckningarnas ABC

A. Om du vet ämnet för föreläsningen på förhand kan du förbereda dig genom att fundera på vad du känner till om ämnet och vad du vill veta om det.

B. Reservera lämpliga verktyg för att göra anteckningar. Använd ett tillräckligt stort häfte eller ett tillräckligt stort block och en penna som skriver bra.

C. Koncentrera dig aktivt på att lyssna. Skriv inte så mycket att du inte hinner tänka.

D. Skriv kortfattat i punkter de huvudfrågor och viktiga begrepp som föreläsaren betonar. Skriv inte långa, mångordiga meningar direkt ur föreläsarens tal.

E. Anteckna sakerna som egna helheter och gör en tydlig åtskillnad mellan huvud- och underpunkter, så att du lätt kan uppfatta förhållandena och hierarkin mellan dem. Skriv tillräckligt luftigt för att senare kunna komplettera om det behövs. Försök skriva läsligt.

F. För åskådlighetens och tidsbesparingens skull kan du också använda symboler och förkortningar:

-> vilket leder till...

blixtsymbol (↯): kritik

>< i motsats till föregående

(<-)jämför med tidigare

E1: exempelfall 1

 

G. Hitta på egna symboler! Anteckningarna är för dig själv, så de får vara personliga.

H. Du kan också kortfattat skriva ner dina egna frågor och tankar. Skilj på det som föreläsaren sagt och dina egna tankar.

I. Försök inte i onödan kopiera de figurer eller scheman som föreläsaren presenterar, utan anteckna den väsentliga informationen med några ord.

J. Om du är osäker på rubriken för en ämneshelhet eller om något annat är oklart, fråga genast föreläsaren.

K. Gå gärna igenom dina anteckningar omedelbart efter föreläsningen. Då är det lätt att lägga till saker som saknas eller förtydliga anteckningarna – senare är det mycket svårare. Testa om du med hjälp av dina anteckningar kan återge det viktigaste innehållet i föreläsningen.

Tankekarta

En tankekarta (mind map) innebär att man gör upp en skiss över nyckelord som sammanfogas med olika streck, färger eller figurer. Det är en hierarkisk karta av en sidas storlek, och genom att följa kartan omvandlas huvudsaken till en serie underpunkter. Med tankekartan kan du i princip ersätta flera sidors anteckningar eller använda den vid sidan av dina traditionella anteckningar som en karta som lättare får dig att minnas helheter och sammanhang.
 

Tankekartans ABC

A. Reservera ett tillräckligt stort papper (t.ex. A3) och pennor av olika storlek och färg.

B. Börja från papprets mitt, dvs. skriv ämnet (utgångsbegreppet) mitt på pappret med stora bokstäver så att det sticker ut och ringa eller ram in det.

C. Rita eller beskriv ämnet ovanför eller under mittpunkten i mitten eller använd hela pappret för att skriva saker runt mitten.

D. Rita linjer utåt från mittpunkten. Rita inte för stort för att allt det väsentliga ska rymmas på pappret.

E. Varje linje du ritar ska ha en koppling till bilden i mitten eller till en annan linje.

F. Skriv nyckelord ovanför linjerna eller rita bilder eller tydliga symboler. Använd inte meningar, försök ha korta ord.

G. Om du behöver göra extra anteckningar för någon punkt, kan du skriva dem t.ex. i kartans kant och förse dem med en pil eller en hänvisning till punkten i fråga.

H. Använd olika linjer och färger för att betona viktiga frågor, sammanhang eller prioritetsordning mellan olika saker.

Källitteratur

  • Aumanen, Hanna-Liisa & alii:  Särmä. Suomen kieli ja kirjallisuus. Tietokirja. Luvut 24 – 29 (Kirjoittaminen) sekä 81 – 85 (Kielenhuolto). Otava. 2021.
  • Haakana, Markku ja Kalliokoski, Jyrki (toim.): Referointi ja moniäänisyys. Tietolipas 206. SKS. Helsinki. 2005 
  • Harmanen, Minna, Kaipainen, Suvi, Murto, Mervi: Uusi apulainen. Kieliopas. Laatusana Oy. 2009 
  • Iisa, Katariina, Oittinen, Hannu, Piehl, Aino: Kielenhuollon käsikirja. Helsinki: Yrityskirjat. 2012 
  • Iisa, Katariina, Kankaanpää, Salli, Piehl, Aino: Tekstintekijän käsikirja. Helsinki: Yrityskirjat Oy. 2011 
  • Kielikello. Kielenhuollon tiedostuslehti. Kotimaisten kielten keskus. Myös Verkko-Kielikello. 
  • Kielitoimiston oikeinkirjoitusopas. Toim. Salli Kankaanpää al. Kotimaisten kielten tutkimuskeskus. Helsinki. 2009 
  • Linna, Helena: Prosessikirjoittaminen. Kirjoittamisen suuri seikkailu. WSOY. Helsinki.1994 
  • Myllyntausta, Sirkku ja Routarinne, Sara: Sanahanat auki! Ideoita ja innostusta kirjoittamiseen. PS-kustannus. 2013